Berättelse 4

Detta är vår fjärde "strokeberättelse". Den är skriven som ett skolarbete på temat kris- och krishantering. Den är skriven av Sofia Kågenäs 2008-01-18 när hon gick sin sista termin på gymnasiet i vård- och omsorg.

Kris och krisbehandling

Jag tänkte skriva om min egen kris som jag har varit med om gällande när min pappa fick stroke. Först så var man i chock i det akuta skedet. Man kunde inte förstå vad som hade hänt och hoppades hela tiden att man drömde och när man öppnade ögonen så skulle allt vara som vanligt. Allt gick så snabbt. Kvällen innan gick han runt i köket och hjälpte mig med matten och morgonen efter när jag vaknade så grät mamma och var alldeles vit i ansiktet, och när jag kom in i sovrummet så låg någonting där som inte var min pappa. Det låter hemskt att säga så men det var ungefär så man kände. För personen som låg i sängen kunde inte vara min pappa, för pappan som jag kände kunde prata, le, skratta och röra sig. Den pappa jag kände skulle redan ha varit på jobbet och inte legat kvar i sängen. Sedan gick allt som i en dimma, ambulanspersonalen kom, plötsligt satt jag i en bil, sedan var jag i en hiss på ett sjukhus och sedan stod man bredvid en sjuksäng och såg ner på sin pappa fast ändå inte. Det nästa jag minns var att vi satt i bilen på väg hem, det var mörkt ute och regnade. Ingen sa något på vägen hem eller så gjorde de det men i så fall hörde jag inte det. Jag vet egentligen inte vad som hände på kvällen för jag har som en minnesförlust av allting. Jag antar att jag var inne i chockperioden då. Jag blev inte galen och skrek utan jag satt nog bara tyst. Jag minns inte ens om jag grät eller om någon grät. Jag tror även att Jossan, min syster stod och sjöng på morgonen när vi skulle åka in till sjukhuset samma dag det hände och det har jag sagt till henne i efterhand att jag tror hon gjorde men hon minns det inte. Jag själv ville åka till skolan. I normala fall så är man väl hellre hemma kanske, än åker till skolan när man är i den åldern, men då ville jag bara åka till skolan minns jag.

Det tog ett tag innan det sjönk in att min pappa inte kunde röra sig längre och att han låg på sjukhuset. Hela tiden hoppades man att man nästa dag skulle vakna och att allt skulle vara som vanligt igen, att allt bara skulle ha varit en mardröm. Jag grät inte mycket och jag pratade inte med någon om det så jag reagerade i tysthet. Men jag tror att för att jag inte har pratat om det så har det hela tiden legat som en stor klump inom mig och det tror jag har gjort att jag lätt blivit irriterad på saker och ting för att jag aldrig riktigt har pratat ut om det. Min reaktion har nog varit att jag har skyllt det på pappa. Det känns väldigt hemskt att säga men jag har varit arg på honom. Jag antar att jag har tyckt att han har skyllt allt på sin stroke så att mamma har fått gjort allting, men det är svårt att veta vad han kan och inte kan göra. Sen är man väl inte van vid att han har begränsningar så där i början, så då sitter nog känslan kvar att pappa kan göra allt. Jag har nog tagit ut min sorg genom irritation på mina föräldrar och jag önskar verkligen att det inte skulle ha varit så, men det är det.

Jag tror bara att jag har bearbetat en del av vad som har hänt eftersom jag inte har pratat om det fullt ut. För om jag väl pratar om det så börjar tårarna rinna igen och jag känner en stor sorg, så jag har nog fortfarande mycket kvar att bearbeta, men det kommer nog med tiden.
Jag vet inte om det hade fungerat så bra för mig heller att gå hos en kurator heller, för jag skulle nog inte känna mig bekväm i den situationen så skulle det nog inte hjälpa mig ändå. Då är det nog bättre om man pratar med dem som är närmare en istället så man känner sig trygg. Nu har jag i alla fall tagit in att min pappa antagligen inte kommer att bli bättre än vad han är idag, och jag vet också mer vad han kan och inte kan göra, så då är det lättare att veta hur mycket man kan kräva av honom. Jag tror ändå att jag har kommit in i nyorienteringsfasen för jag har accepterat vad som har hänt och ser livet som det är nu.
Jag har insett att min pappa kan klara saker på ett annat sätt nu och att vi kan ha det bra ändå.
Bedömningen av hennes lärare såg ut så här: "Sofia, starkt av dig att dela med dig av något som ligger dig så nära. Jag kan förstå hur du tänker. Jag tror som du att du är på väg att bearbeta."