Berättelse 2

Här följer vår nästa berättelse som handlar om en nära anhörigs stroke. Den är skriven av
Calle Asplund, Köping och handlar om när hans pappa Kenth fick en stroke.
Berättelsen är skriven inför en muntlig redogörelse inför klassen och därför utformad som ett tal. (Berättelse blev inlagd den 21 augusti 2006.)


Om Pappas stroke


Jag tänkte tala om stroke, och om hur viktigt det är att ta den sjukdomen på allvar.
För jag vet, om någon, hur en stroke kan förändra en människas liv för all framtid.

Det började som en vanlig dag, i mars för fem år sedan. Min pappa hade åkt ut
till några av hans bekanta, jag kommer inte riktigt ihåg av vilken anledning, men
det spelar ingen större roll. De hade fikat, och när min pappa reste sig, så
ramlade han bara ihop. Kanske var det tack vare för att de fattade ett snabbt
beslut och ringde larmcentralen, som han överlevde.

Jag fick reda på det lite senare samma dag, när min mamma och han som min
pappa varit hos kom hem till oss. Det märkliga är att jag inte alls minns vilken
dag eller vilket datum det var, men jag minns precis vad jag gjorde i den stunden
de kom hem till oss.
Jag kommer inte riktigt ihåg om de visste precis vad som hade hänt när de
kom hem till oss, men att något allvarligt hade hänt.

När vi kom upp till sjukhuset fick vi reda på att det var en stroke han hade fått
och han skulle få komma till Uppsala för att få specialistvård. Vad en stroke
var, visste jag nog inte på den här tiden, jag gick ju bara i sjuan, men nu i
efterhand vet jag ganska väl vad en stroke är och hur den påverkar människors
liv.
I Uppsala fick han ligga i någon månad, om jag kommer ihåg rätt. Fast det är
ganska svårt att säga eftersom det kändes som ett halvår. Under tiden där
fick han under ett tag andas med hjälp av en respirator. Han genomgick även
två operationer, en något dygn efter att han kom dit, då de gick in via buken
för att klistra igen blodkärlet i huvudet, det höll dessvärre inte så dom fick
genomföra en ganska akut operation och då gå in i huvudet. Jag kan
fortfarande minnas när de kom tillbaka direkt efter operationen och jag var
framme och frågade om det gick bra, och fick det positiva meddelandet
om att allt hade gått bra.

När han kom hem från Uppsala och flyttades till Köpings lasarett kändes det
som en lättnad. Nu var det värsta över och man slapp alla resor, men nu
började den långa vägen tillbaka.

Som jag sa hade han drabbats av en stroke, eller hjärninfarkt som man säger
mer och mer, för att upplysa hur farligt det kan vara. Stroke kan vara en blod-
propp eller en blödning, det senare drabbade min pappa. I vissa fall kan man
beskriva stroke som en tickande bomb, som helt plötsligt, utan någon som
helst förvarning, slår till. Men i vissa fall kan det ske successivt eller i etapper
under en till flera dagar. Stroke står för 10 000 dödsfall varje år, vilket
motsvarar 10 %, och det är den tredje vanligaste dödsorsaken.
Faktorer som kan utlösa en stroke är många, blodtrycket, rökning, alkohol,
stress, övervikt, men det kan även vara ärftligt.
Så sjukdomen är ganska svår att skydda sig mot, men den drabbas mest
äldre, de flesta som drabbas är över 65 år.

Symtom efter en stroke kan vara förlamningar, känselnedsättningar, tal- och
språkrubbningar med mera.

I vissa fall kan man rehabilitera sig helt och komma tillbaka, medan vissa
aldrig gör det.
Man får genomgå år av rehabilitering, för att försöka komma tillbaka till ett så
normalt liv som möjligt.

Det jag vet är att min pappa aldrig kommer att bli helt återställd, men de
framsteg han har gjort är stora. Läkarna på Uppsala lasarett sa att han
förmodligen inte skulle kunna gå igen, så de var väldigt överraskade att
han kunde gå, när han var på återbesök. När han åkte från Uppsala kunde
han inte ens prata. Men han har gjort stora framsteg, han kan prata utan
problem idag. Till en början fick han sitta i rullstol, sen gåstol, sen krycka,
men idag kan han gå, fast han orkar såklart inte lika mycket som han
gjorde förut. Han får till och med köra bil, vilket för många som drabbas av
en allvarlig stroke är en omöjlighet.
Syftet med detta tal är inte att skrämma er så att ni ska gå runt och tänka på att
någon kan drabbas. Utan att om någon drabbas så kan man bara göra en sak,
att ringa larmcentralen, ett snabbt beslut kan rädda liv, och räddade
förmodligen min pappas liv.

Och om ni skulle känna någon som drabbas så är det alltid viktigt att finnas där
och hjälpa till, för att göra deras vardag lättare och hjälpa dem tillbaka till ett så
normalt liv som möjligt. Det finns även stödföreningar för drabbade.