Berättelse 1

Om Mammas stroke!


Min mamma fick en stroke den 23 mars 2006.
Att mamma 44 år skulle få en stroke. Varför min mamma?
Räckte det inte med njurtransplantationen och dialysen?
Jag önskar så mycket att det bara var en mardröm och att jag vaknar upp snart.
Att allt ska bli som vanligt igen.
Jag minns den dagen 23 mars, pratade med dig mamma en halvtimme innan.
Du och pappa skulle komma och hjälpa mig med det sista av flytten.
Ni brukar ju alltid komma i god tid, men tio minuter innan ni skulle komma ringer pappa.
Pappa säger att han måste skjutsa in dig mamma till sjukhuset för att du känner dig väldigt trött.
Han undrar om jag kan ringa och avboka en tid ni har hos massören.
Vi lade på och jag tyckte att det var jättekonstigt, mamma kunde ju alla nummer i huvudet,
och jag visste att du mamma kunde vara trött på grund av dialysen.
Sen ringde pappa igen och sa att ambulansen hade fått tagit dig mamma.
En kort tid efteråt berättade pappa att du inte varit vid medvetande och att ambulansmännen
hade fått ryckt dig ur bilen.

Pappa sa att han skulle höra av sig så snart han visste något.
Då kom rädslan och tårarna bara rann, jag grät jättemycket.
Pappa ringde och sa att du hade fått en propp.
Varför grät jag inte, varför grät pappa, varför grät brorsan och varför grät inte jag?
Dagen efter åkte vi till dig mamma, jag hade sådan rädsla.
Visste att du inte kunde prata och att du var halvsides förlamad.
Jag kom in i salen.
Att se sin älskade mamma ligga där alldeles hjälplös, knappt få fram några ord och se dig gråta.
Att höra dig säga "vill upp" (du menade vill hem) då kunde jag inte hålla gråten inne längre.
Jag gick ut i korridoren och där bröt jag ihop.
Tiden på sjukhuset du låg där, du mamma har bara kämpat och kämpat.
Du ville bara "upp", du ville inte vara där.
Du ville gå men inte med gåbord och inte med rullator.

Du lärde dig skriva ditt namn, sedan familjens namn. Du lärde dig säga ord, men de flesta blev bara konstiga. Att se sin mamma så hjälplös, och att man själv känner sig hjälplös. Att man inte kan göra något känns overkligt. Man vill vakna upp ur mardrömmen. Du kom hem efter några månader. Då hade du haft en propp som övergått till en hjärnblödning, men även haft en ny propp. Mamma, du har varit en sån Kämpe, du har velat bli bra sedan första dagen. Nu kan du gå men du har fått afasi. Det går bara framåt. Det kommer dagar då man bara gråter, det är dagar då familjen gråter. Man ska komma ihåg, det är aldrig någons fel att man får en stroke. Man ska ta en dag i taget, och ta hand om varandra. För stroke händer så fort. Mamma du har varit en sådan kämpe, och jag vill att de som får en stroke ska kämpa de också. Ge inte upp! Jag vill tacka de som har tagit hand om mamma på sjukhuset. Läkare, sjuksköterskor, logoped, arbetsterapeuter och övrig personal på sjukhuset. Det är så jobbigt men familjen skall klara av detta. Vi är sådana kämpar. Kramar från er dotter Marie-Louise. Den här berättelsen har skrivits av Marie-Louise Vidin, Arboga.